funderingar sådär runt 22.53 och jag skulle gått och lagt mig nu.

Okej, I get it. Man kan inte alltid få som man vill eller att allt i livet ska gå som man vill men måste det innebära att inget går som man vill? Tycker det är lite för många motgångar här just nu. Lite för många saker som känns som tunga ok på mina axlar.

Bara en sådan sak som ikväll när jag skulle sätta mig ned och hade en väldigt beslutsam master plan att jag skulle göra ut 4:de boken i musikteori. Hann göra två uppgifter sen tog stiftet i pennan slut. Rota, rota, i väskan efter nya. Just det, de här stiften jag har passar inte i den här pennan och den pennan där de stiften passar har jag fördärvat genom att pressa ned ett stift inte passar. Ahhhh! Kommer genast ihåg att jag faktiskt stod på akademibokhandeln för 2 veckor sen med nya stift i handen (som passar i den pennan som fortfarande fungerar) för jag tänkte att jag skulle handla nya innan det tog slut. Vände mig och började gå mot kassan. Stannar, tittar på kön. Öppnar min hand och tittar på stiften. Nä, palla. Så jag vänder mig om igen, lägger tillbaka stiften och går.

VARFÖR ställde jag mig inte i den där dumma kön och köpte de satans stiften? Då hade kanske min Music in Practice, grade 4 varit klar nu.





Så därför lägger jag upp en bild på mig själv hur jag ser ut när jag tycker att jag bitit mig själv i arslet.

Förvånad? Nej.