En tanke slog mig ikväll. Det finns olika sorters människor. Det finns män och kvinnor, eller kvinnor och män om man så vill. Kvinnan är en speciell varelse, en varelse jag vet mer om än om mannen. Därför ska jag hålla mig till det i detta inlägget.

Det var inte detta uppenbara som slog mig i kväll. Nej, mina tankar gick så här, på ett ungefär.

Jag, som så många andra tjejer jag känner (och inte känner), vill jag påstå är sådana där duktiga flickor. Vi är ambitiösa, smarta, vackra, har humor och charm, allmänbildning och ett driv. Vi har gått igenom skolan och gjort våra läxor, skrivit prov och uppsatser, full närvaro på gympan trots att man hatar att spela fotboll/basket/handboll/volleyboll/innebandy/svansleken/spökboll/brännboll. Vi har gått ut gymnasiet med fullständiga, till och med toppbetyg, med framtidsdrömmar och förhoppningar. Vi inser att livet inte alltid är så lätt eller blir som man tänkt sig alla gånger men vi tar oss igenom det för vi ger aldrig upp. Vi tar oss framåt, sakta men säkert finner vi vår väg. Men fortfarande tar vi inte för oss. Vi tar inte plats vi förtjänar och får därför ingen plats.

Jag vet inte, kanske är det någon slags bitterhet som tar vid där mina svar inte räcker. Men det här med killar alltså. De stygga elaka pojkarna som alltid dragit oss i flätorna, kallat oss dumma saker, tjuvkikat på våra svar över axeln. De som svarat utan att räcka upp handen, de som vi har tvingats att sitta brevid eftersom de måste ha en snäll och skötsam flicka jämte som lugnar ner dem, föregår med gott exempel. DE killarna har fan alltid kört över oss. Varje dag, i så många år, under hela vår uppväxt. Vi är fostrade av skolan, samhället, att det ska vara så och vi har aldrig heller protesterat tillräckligt högt. Och tro fan det, de stygga pojkarna skriker ännu högre, tar alltid mer plats.

Så vad får vi för vårt slit då? Jo, ut i en vuxenvärld där att ska vara så jämställt. Fuck heller. Män, män, män överallt. Och dessa ska ge oss plats? De gjorde inte det i skolan och chansen att de skulle göra det nu är inte särskilt stor. Inte med tanke på alla årtusende av historia och samhällen där män alltid har enväldigt tagit plats.

Jaha? undrar ni, det här är ju knappast en nyhet. Nej det är det inte. Men tanken som slog mig idag när jag satt och klinkade troget på pianot - När ska vi snälla, duktiga flickor få ta plats? När ska vi få plocka ut vinsten efter allt vårt slit? Kommer jag, som är djupt skadad av Duktig-flickasyndromet, någonsin få komma fram eller kommer jag för alltid att stå i skuggan av de stygga pojkarna?




(ehh, ja, jag har generaliserat i detta inlägget. Om det stör någon så kan man trycka in "jag" istället för alla "vi")

jagad.

Att ha lov gör att man får tid att tänka lite. Gå runt här hemma och fundera på saker. Se mig själv i ett nytt ljus. Det är nyttigt. Eller gör det bara för jävla ont? Knack, knack - vem är du där inne? eller vem tror du att du är? eller vem vill du vara? Vad är du egentligen? Halloj!

Har inte kommit till insikt med så särsklit mycket av det där. Däremot kan jag konstatera följade punkter.
Jag måste:

• Bli mer ekonomisk. Alltså - det är SLUT med fikor, dyrt kaffe, eftermiddags-jag-är-seg-och-det-är-lite-synd-om-mig-och-jag-har-faktiskt-gjort-mig-förtjänt-utav-det-här-choklad.
• Sluta dricka i onödan. Ja, det kan man faktiskt. Man måste inte festa två gånger i veckan.
• Börja promenera och motionera. Jag tycker faktiskt om det, men det är lätt att glömma när det blåser och duggregnar och är lite kallt och man är trött och chokladsugen.

Ja, listan kan göras lång såklart men detta har börjat gälla nu. NU.

Imorgon åker jag hem. Just nu känns det sådär. Jag inser att jag måste packa då. Detta är det näst tråkigaste jag vet. Packa upp är det tråkigaste jag vet. Blä. Därför tar det emot. Nåväl.

Snart ska jag iväg på opera. Verdis Rigoletto närmare bestämt.