kloka ord.

För ett par veckor sen var jag på KTH för lunchkonsert men operahögskolans första års elever. Det snöade utav fasen ute och det var svårt att hitta där inne på campusområdet så vi kom lite sent. Men det sjöng verkligen jättebra och det var som vanligt inspirerande. Men det som jag minns starkast är att högt uppe på väggen, nästan vid taket, så hängde en jättelik tavla där det stod:

"Livet är inte bara en lek utan en dans på rosor också."



En tanke slog mig ikväll. Det finns olika sorters människor. Det finns män och kvinnor, eller kvinnor och män om man så vill. Kvinnan är en speciell varelse, en varelse jag vet mer om än om mannen. Därför ska jag hålla mig till det i detta inlägget.

Det var inte detta uppenbara som slog mig i kväll. Nej, mina tankar gick så här, på ett ungefär.

Jag, som så många andra tjejer jag känner (och inte känner), vill jag påstå är sådana där duktiga flickor. Vi är ambitiösa, smarta, vackra, har humor och charm, allmänbildning och ett driv. Vi har gått igenom skolan och gjort våra läxor, skrivit prov och uppsatser, full närvaro på gympan trots att man hatar att spela fotboll/basket/handboll/volleyboll/innebandy/svansleken/spökboll/brännboll. Vi har gått ut gymnasiet med fullständiga, till och med toppbetyg, med framtidsdrömmar och förhoppningar. Vi inser att livet inte alltid är så lätt eller blir som man tänkt sig alla gånger men vi tar oss igenom det för vi ger aldrig upp. Vi tar oss framåt, sakta men säkert finner vi vår väg. Men fortfarande tar vi inte för oss. Vi tar inte plats vi förtjänar och får därför ingen plats.

Jag vet inte, kanske är det någon slags bitterhet som tar vid där mina svar inte räcker. Men det här med killar alltså. De stygga elaka pojkarna som alltid dragit oss i flätorna, kallat oss dumma saker, tjuvkikat på våra svar över axeln. De som svarat utan att räcka upp handen, de som vi har tvingats att sitta brevid eftersom de måste ha en snäll och skötsam flicka jämte som lugnar ner dem, föregår med gott exempel. DE killarna har fan alltid kört över oss. Varje dag, i så många år, under hela vår uppväxt. Vi är fostrade av skolan, samhället, att det ska vara så och vi har aldrig heller protesterat tillräckligt högt. Och tro fan det, de stygga pojkarna skriker ännu högre, tar alltid mer plats.

Så vad får vi för vårt slit då? Jo, ut i en vuxenvärld där att ska vara så jämställt. Fuck heller. Män, män, män överallt. Och dessa ska ge oss plats? De gjorde inte det i skolan och chansen att de skulle göra det nu är inte särskilt stor. Inte med tanke på alla årtusende av historia och samhällen där män alltid har enväldigt tagit plats.

Jaha? undrar ni, det här är ju knappast en nyhet. Nej det är det inte. Men tanken som slog mig idag när jag satt och klinkade troget på pianot - När ska vi snälla, duktiga flickor få ta plats? När ska vi få plocka ut vinsten efter allt vårt slit? Kommer jag, som är djupt skadad av Duktig-flickasyndromet, någonsin få komma fram eller kommer jag för alltid att stå i skuggan av de stygga pojkarna?




(ehh, ja, jag har generaliserat i detta inlägget. Om det stör någon så kan man trycka in "jag" istället för alla "vi")

jagad.

Att ha lov gör att man får tid att tänka lite. Gå runt här hemma och fundera på saker. Se mig själv i ett nytt ljus. Det är nyttigt. Eller gör det bara för jävla ont? Knack, knack - vem är du där inne? eller vem tror du att du är? eller vem vill du vara? Vad är du egentligen? Halloj!

Har inte kommit till insikt med så särsklit mycket av det där. Däremot kan jag konstatera följade punkter.
Jag måste:

• Bli mer ekonomisk. Alltså - det är SLUT med fikor, dyrt kaffe, eftermiddags-jag-är-seg-och-det-är-lite-synd-om-mig-och-jag-har-faktiskt-gjort-mig-förtjänt-utav-det-här-choklad.
• Sluta dricka i onödan. Ja, det kan man faktiskt. Man måste inte festa två gånger i veckan.
• Börja promenera och motionera. Jag tycker faktiskt om det, men det är lätt att glömma när det blåser och duggregnar och är lite kallt och man är trött och chokladsugen.

Ja, listan kan göras lång såklart men detta har börjat gälla nu. NU.

Imorgon åker jag hem. Just nu känns det sådär. Jag inser att jag måste packa då. Detta är det näst tråkigaste jag vet. Packa upp är det tråkigaste jag vet. Blä. Därför tar det emot. Nåväl.

Snart ska jag iväg på opera. Verdis Rigoletto närmare bestämt.

höstlov.

Det är en bra sak med att gå i en sådan skola som jag gör. Det är att man får lov. Så det är precis det jag firar just nu. Säga vad ni vill, men jag är förtjänt av det.

Så. Hur firar man då höstlov på allra bästa sätt? Jo, man kan följa med sin kompis Sanna hem till henne i Gävle. Då kan man gå runt på stan och kolla lite i affärer, spela lite på hennes mammas flygel och sen festa lite halloween på kvällen/natten och gå ut på krogen med en gummispindel i håret.
Så kommer man hem en söndag eftermiddag precis i oktober månads sista skälvande timmar och börjar ställa om alla klockor. En timme tillbaka. Just det. Öppnar kylen. Hittar ett paket bacon som gick ut för tio dagar sen. Sniffar, tittar. Äh, va fan. Ner i pannan, ner i magen. Najs. 

För att kompensera bacon paketet (och all annan skit jag sätter i mig) så tog jag ett par kilometers promenad bort till affären, den billiga. Inhandlade råvaror till en ypperlig grönsakssoppa. Skala, skära, koka, reda, salt, peppar, persilja - Klart.

Nu ska jag snart sova. Jag har ju en så underbar säng nu förtiden att ni inte kan förstå. Fyndade en säng på blocket i nyskick med bäddmadrass, sängben och förvarningslådor i plast för hundra spänn. Men jag betalade 200 och den lilla damen utbrast Tokfia! och nöp mig i kinden och omfamnade mig. Hon sa att sängen skulle till mig, att det var menat att jag skulle ha den. Och kanske var det så, för jag sover som en prinsessa i den och längtar efter att få gå och lägga mig. Sweet!

På onsdag ska jag hem. Ses vi?

Dramaten.

Dagen igår var bra. Jag tyckte att det var en jobbig dag men det var den egentligen inte. Jag hann med en massa saker och fyllde upp min dagliga övningskvot. Så när Lotta i min klass (en fantastisk tjej från Lund som spelar fiol) ringde mig vid halv sex tiden och frågade om jag ville hänga med och se en teater på Dramaten kl 19 så kunde jag inte säga nej. Fantastiskt! Biljetterna kostar hundra spänn för en människa som jag. Och jag har aldrig varit på dramaten.

Pjäsen hette Körsbärsträdgården av Anton Tjechov. Den var bra. Mycket bra. Var helt stum när föreställningen var över. Jag har ju inte sett så mycket teater egentligen och framför allt inte på Dramatens stora scen. Jag kom på mig själv att bara sitta och njuta. Njuta utav skådespelarnas (och en dansare som var helt fantastisk) hantverk och bara uppskatta konsten utan att börja analysera allt jag såg/hörde. För så fort det spelades musik (för det var en hel del musik och dans i föreställningen) så började jag fundera på intervall, stämmor, besättning osv. Medan hantverket bakom teater och dans vet jag inget om så då kunde jag bara ta emot och låta mig sköljas över på ett mer avslappnat sätt och inte så omedvetet plikttroget analysera allt som när jag är på en konsert. Det var otroligt inspirerande att låta en annan konstform än musik få nå in och ta plats i hjärtat och skapa reflektioner i skallen. Bästa på länge!

"Jag tänker, alltså finns jag." - Descartes

Jag blev så himla glad imorse när jag kom till skolan och insåg att allt var som vanligt. Jag var som vanligt. Jag har känt mig lite nedstämd och trist de senaste dagarna och varje gång jag gör det så blir jag livrädd att det ska vara något seriöst. Att jag aldrig ska bli glad igen och att jag kommer att läggas in på mentalsjukhus och så småningom bli lobotomerad. Det är nämligen så att jag är nästan alltid glad. Är jag inte glad så är jag antingen jättearg eller jätteledsen men det är sådana känslor som försvinner lika snabbt som de kom. Därför vet jag inte hur jag ska hantera mig själv när jag hamnar i "gråzonen", när man inte tycker att det är så jävla roligt, eller varken det. Så glad blev jag när jag insåg idag att jag bara har haft två sämre dagar.

Men visst, det händer inte så mycket roligt just nu. Eller kanske att allt händer just nu. Det regnar ute jämt och är kallt, kallt. Skolan kräver sin tid, vilja och mod. Blod, svett och tårar. Många skratt också såklart, för jag har roligt och jag trivs. Men det finns en ständig ångest inom mig, att aldrig vara tillräcklig eller känna sig nöjd. Men jag jobbar på. Har kommit vidare till bok 5 i teorin och  kämpar med mina tre stycken; Bach, Hydn och Peterson-Berger. Spelar in mina lektioner, lyssnar noga noga. Sjunger, utvecklas. I mitt lilla huvud trängs en massa musikaliska tankar just nu, på gott och på ont. Samtidigt så svider det i hjärtat när jag inte känner mig tillräcklig, när jag inte kan få ta mig i uttryck.

Många känslor, många tankar.

kloka ord.

"När man talar om hur ett stycke musik ska spelas kränker man musikerns innersta väsen."