Jag blev så himla glad imorse när jag kom till skolan och insåg att allt var som vanligt. Jag var som vanligt. Jag har känt mig lite nedstämd och trist de senaste dagarna och varje gång jag gör det så blir jag livrädd att det ska vara något seriöst. Att jag aldrig ska bli glad igen och att jag kommer att läggas in på mentalsjukhus och så småningom bli lobotomerad. Det är nämligen så att jag är nästan alltid glad. Är jag inte glad så är jag antingen jättearg eller jätteledsen men det är sådana känslor som försvinner lika snabbt som de kom. Därför vet jag inte hur jag ska hantera mig själv när jag hamnar i "gråzonen", när man inte tycker att det är så jävla roligt, eller varken det. Så glad blev jag när jag insåg idag att jag bara har haft två sämre dagar.
Men visst, det händer inte så mycket roligt just nu. Eller kanske att allt händer just nu. Det regnar ute jämt och är kallt, kallt. Skolan kräver sin tid, vilja och mod. Blod, svett och tårar. Många skratt också såklart, för jag har roligt och jag trivs. Men det finns en ständig ångest inom mig, att aldrig vara tillräcklig eller känna sig nöjd. Men jag jobbar på. Har kommit vidare till bok 5 i teorin och kämpar med mina tre stycken; Bach, Hydn och Peterson-Berger. Spelar in mina lektioner, lyssnar noga noga. Sjunger, utvecklas. I mitt lilla huvud trängs en massa musikaliska tankar just nu, på gott och på ont. Samtidigt så svider det i hjärtat när jag inte känner mig tillräcklig, när jag inte kan få ta mig i uttryck.
Många känslor, många tankar.
Du är BRA!
SvaraRaderaEller kanske bäst.