fjärde oktober nittonhundranittiofyra.

Ja, ingen kunde väl missa att det var kanelbullensdag igår. Kanske bara nästa lika självklart är ju att det oxå råkar vara så att 4:de oktober inte bara är till en bulles ära utan även min födelsedag.

Den fjärde oktober 1994 vaknade jag av ljuden av en smygande familj. Mamma smög i köket, lite skrammel där, lite prassel där. Knak, knak i trappan av trötta bröder som kommer ned en våning. Jag låg där med stängda ögon och bara lyssnade. Äntligen var dagen kommen, min födelsedag. Pirret i magen blev bara starkare när smygande steg kom i hallen. Snart är dom utanför min dörr, snart öppnar dom, snart ställer de sig på led, snart börjar de sjunga. "Ja, må hon leva ja, må hon leva.." I stor iver vänder jag mig om i sängen och låtsas vakna, låtsas överraskad, låtsas oberörd. Ser på min trötta familj. Björn har redan krupit upp i min säng innan sången är över och pappa står och håller världens största polkagrisklubba i handen. Den är till mig. Jag minns inte de andra paketen men jag minns polkagrisklubban, jag ser den framför mig nu, så verklig som om jag kunde nå den om jag sträckte mig. Inte bara att det var världens största polkagrisklubba (säkert i storlek som mitt då varande 6års huvud) utan det bästa - på baksidan fanns det en cd-skiva fasttejpad. En silvergrå skiva med 4 blonda pojkar på utsidan. Jag kunde inte tro att det var sant, jag kunde inte i mitt sex år gamla liv greppa denna lycka. Min första egna cd-skiva, med Arvingarna och deras dunderhit Eloise höll jag mellan mina små händer.

Pappa spelade över skivan till kassett så jag kunde lyssna på min egna lilla röda kassettbandspelare. Och det gjorde jag. Varje dag, varje kväll. På högsta volym med högtalaren tryckt mot örat. Fast så fick jag inte lyssna sa mamma så det gjorde jag bara sent på kvällen när jag gått och lagt mig. Kunde varje ord i Eloise och hittade på egna svengelska ord i de engelska låtarna. Kan fortfarnde varje ord.

Senare på kvällen den dagen kom pappa hem sent från jobbet. Vi andra hade redan ätit middag och tårta. Jag satt på mattan i vardagsrummet när pappa kom. Han hade ett stort paket med sig. Sen minns jag inte något. Antar att euforin som följde har slagit ut minnet, att jag inte hade en tillräckligt utvecklad hjärna för att kunna hantera lyckan. Minnet är svart fram tills bilden av att jag och pappa håller på att sätta ihop den rosa hissen som skulle vara inne i Barbie-huset. Ett rosa två vånings Barbiehus med en hiss inuti. Och Arvingarna på en och samma dag, kan ni förstå?