berg och dalbana.

Idag när jag vaknade, senare än vad jag hade tänkt, så kändes det sådär. Det gör det mer eller mindre alla dagar men idag var det speciellt. Jag ignorerade detta och åkte till skolan. Gehör stod det på schemat. Ett sådant har jag, sägs det. Men det är konstigt. Jag hör men kan inte skriva. Det ger mig viss förståelse om hur det är att vara i ett annat land där människor talar ett språk som jag inte kan uttrycka mig till fullo i, i tal och skrift. Det talar lite grand för världen jag lever i just nu. Ett nytt språk, nya ansikten, ny miljö, nya mål.  Vart finner jag mig själv i allt det här?
Vet inte.

Jag berättar och förklarar för mig själv VARJE dag att jag har blivit VALD att gå här, göra denna utbildningen. Att jag har visat att jag är tillräckligt bra för detta och att jag inte hade varit här nu om det inte vore för att skolan ville ha MIG. Det kanske låter skrytsamt men det är faktum. Jag har lite svårt att inse och placera mig själv i allt det här. Men helt plötsligt så går jag upp tidigt tidigt för att öva öva öva och plugga teori, gehör. Idag har jag övat i 3 timmar + lite tillsammans med Sanna (som spelar viola, vi ska spela nått ihop så småningom) och pluggat musikteori i ca 2 timmar. Ändå är jag inte nöjd!

Nu har jag gått en månad på denna utbildningen och jag älskar och hatar det på en och samma gång. Jag har anpassat mig snabbt till detta, allt vad gäller övning och livet som musikstuderande. Det stora MEN:et kommer till mig själv. Jag är svag inför mig själv och jag är väl medveten om det. Jag vet att dét enda som kan sätta stopp för mig nu är mig själv. Det är oerhört frustrearnde eftersom jag spelar en gaaanska så stor roll i mitt egna liv. Kan man säga.

Men kvällen har gått till ungeför såhär:
Jag övade fram till halv sju ungefär, sen gick jag på stan en liten stund. Köpte inget - duktig flicka! Sen gick jag och Joel och smaskade sushi och pratade om allt möjligt. Efter det så träffade jag Sanna och en killkomis till henne och drack vin vid medborgaplatsen. På bussen hem träffade jag Jonas (min roomie) och vi hade följe hem. Nu sitter jag i pyjamas redo för att krypa ned och sussa. Imorgon ska det bli en bättre dag, inga negativa tankar eller otillit på mig själv. Imorgon har jag pianolektion och ska börja spela Hydn eller Bach. Världens bästa Linda-Marie flyttar hit imorgon!
God natt!

you are young and life is long and there is time to kill today.

Jag dödar tid. Inte bara just nu utan hela tiden. Som en pågående utrotning av någonting evigt. 

Lillördag.

Varje onsdag mellan klockan halv tio och halv tolv har jag dirigering på schemat. Spännande? Ja, ni anar inte.
Mannen som undervisar oss i denna vetenskap har ett gulligt dubbelnamn och är ett riktigt original. Han är en medelålders man, gammal militärmusiker, har en tvillingbror och en i klassen påstod att han är homosexuell. Det är mycket möjligt. Framförallt så pratar han jättemycket, till och med på inandning, och är väldigt rolig. Han kan stå och vifta med armarna (dirigera), tala om hur vi ska föra handlederna och helt plötsligt så har han även berättat hur mycket han gillar kavring och att han blir trött när han hör sjönytt på radio eftersom det var det som sändes på radio kl 16.00 då det var siesta för han och hans bror när han var liten och bodde på landet.

Hur som helst så tror jag inte riktigt att man som utomstående kan förstå det här med dirigering om man inte verkligen, verkligen sätter sig in i det. Jag tror att många tänker att "ja, där står en man och viftar" men det är verkligen ett hantverk som innebär full kroppskontroll och rörelsemedvetenhet. Det är som magi. Eller som ett hemligt språk som alla förstår men få kan tala. Vi i klassen har dirigerat en och en när övriga sjungit Blinka lilla Stjärna. Det här låter ganska enkelt men bara det att stå framför 19 personer som tittar på en och väntar på en angivning om när och hur de ska sjunga är lite skrämmande. Så ger man tecken och börjar slå en 4/4 takt. Klassen sjunger och man börjar lite trevande experimentera med lite crecendo och kanske något staccato. Då börjar det sjuka. Det ofattbara (om man inte dirigerat förr och kanske aldrig reflekterat över saken) att 19 personer följer en bara genom ens små små handrörelser. Det är jag som styr och genom bara en milimeterstor rörelse så kan jag få en hel klass att instinktivt förstå att "såhär ska jag sjunga nu" eller "jag ska sjunga NU". Helt otroligt faktiskt. Och ganska svårt. Men jag fick god beröm. Han sa bara att jag skulle stå lite bredare isär med fötterna.

Kändisspotting.

Det bor många människor i  Stockholm. Det märker man till exempel när man ska byta tunnelbana i Slussen klockan 8 på morgonen. Massa massa människor med trötta morgonhumör som trängs, trängs och trängs. Alla ser likadana ut. Alla unga tjejer ser ut på ett visst sätt. Män i sisådär 35 årsåldern ser ut på ett sätt och unga mammor ser ut på ett sätt. Samma skor, samma jackor, samma frisyrer. Såklart med få undantag. Men så händer det att man ser ett bekant ansikte. En person som man först tror man känner men vid ett andra ögonkast ser lite overkligt okänt bekant ut. Det är konstigt när man ser en kändis. Man har aldrig sett det personen någon gång men ändå så bekant. Som en fantasifigur nästan.

Några bekanta ansikten jag stött ihop med:

• Emma Wiklund, (supermodell mm) i Vasastan gåendes över gatan under ett paraply. Jag var påväg till skolan. Hon är sjukt vacker.
• Sandra Beijer, (kanske är okänd för många men hon driver min absoluta favoritblogg och är en himmelskt fin person.) i Vasastan (igen, samma gata till och med) gåendes antagligen från t-banan och hem från jobbet. Jag gick med Sanna och Joel ifrån min klass från ett sushiställe. Hon är fantastisk. Ser ut lite som en seriefigur. Sådär på låtsas, åhh!
• Hamadi Kehmiri, (skådespelare, spelar i Josef Fares senaste film Farsan) på Fasching i lördags. Stod och dansade för sig själv och verklade lycklig.
• Hon som spelar Mimmi (ni vet Mimmi & Reine ifrån Tre kronor som sen gjorde en spin off film där de drog till fjällen) på T-centralen i typ fredags eller lördags. Jag var på väg till Elin som jobbar på Stockhome i  Sergelgången.
• Vet inte om det här räknas som kändis men Sandra (som jag nämnde ovan) har en pojkvän, Ludde. Han såg jag idag vid t-banan på odenplan. Han är så sjukt snygg. Fast det kanske man inte får tycka om andras pojkvänner..
• Eric Gadd, utanför Statens Musikbibliotek i (guess what?) Vasastan. Han gick ut genom dörren och raka vägen in i en taxi precis som en "riktig" kändis precis när Sanna och jag var påväg in.
• Alice Bah Kunhke, jag höll upp dörren åt henne påväg ut ifrån t-baneuppgången vid Odenplan en morgon.

söndag.

Hm. Har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska skriva om i denna bloggen men jag berättar gärna om min lördag så länge. Den var kul.

Igår kväll vid 18-tiden så åkte jag hem till Elin för att äta middag. Vi lagade pasta med massa godsaker i och drack vin. Så kom bästaste Mimmi dit lagom tills kladdkakan var färdig. Vi satt och snackade ett tag, dansade lite och sminkade oss. Sen drog vi ut.

Men vart drar man när klockan är över ett på natten och vi är iklädda gummistövlar? Knappast till stureplan i alla fall. Så just denna fråga ställde vi till en tjej som stod och rökte i ett gathörn. Hon svarade; Gå till Fasching, där är det soulkväll och gummistövlarnas place to be. 
Said and done. Och vi dansade. Fantastiskt. 60,70-tals soul och ju senare det blev ju mer disco a la 70-tal blev det. Jag dansade och drömde mig bort till svunna tider..
Huvudet låg på kudden strax efter 5 på morgonen.

Så blev det söndag, denna lata, ångestfyllda dag, Alltid samma sak alltså. Hela veckan skjuter man upp saker för att sedan göra allt på en dag. Den dagen som man förmodligen är bakfull dessutom. Tvätta, städa, handla, plugga, öva, träna.

Vad gäller övningen har jag lite oflyt just nu. Lite kul faktiskt. Jag vet inte riktigt vad som har hänt men jag har domnat av lite i mitt högra ringfinger sen jag bar tunga kassar (systemet, haha) i fredags. Inte kul. Och igår när jag skar champingjoner hos Elins så skar jag även bort en liten del av mitt vänstra ringfinger. Inte kul. Kommer bli gött på pianolektionen imorn, som vanligt.

Sist men inte minst så är det riksdagsval idag. Jag röstade igår och efter en liten inre diskussion så struntade jag till sist i allt och gick bara på magkänslan. Och den känns bra. Nu kan vi bara hoppas. Hoppas på en ljusare framtid och det utan SD i vår riksdag. Hoppas, hoppas..

Oj.

Jag har skaffat en blogg. Trodde inte att det skulle ske något sånt i mitt liv. Som om inte facebook vore nog lixom.
Men nu finns den. Som ett nyfött barn.
Ta-da!