Lillördag.

Varje onsdag mellan klockan halv tio och halv tolv har jag dirigering på schemat. Spännande? Ja, ni anar inte.
Mannen som undervisar oss i denna vetenskap har ett gulligt dubbelnamn och är ett riktigt original. Han är en medelålders man, gammal militärmusiker, har en tvillingbror och en i klassen påstod att han är homosexuell. Det är mycket möjligt. Framförallt så pratar han jättemycket, till och med på inandning, och är väldigt rolig. Han kan stå och vifta med armarna (dirigera), tala om hur vi ska föra handlederna och helt plötsligt så har han även berättat hur mycket han gillar kavring och att han blir trött när han hör sjönytt på radio eftersom det var det som sändes på radio kl 16.00 då det var siesta för han och hans bror när han var liten och bodde på landet.

Hur som helst så tror jag inte riktigt att man som utomstående kan förstå det här med dirigering om man inte verkligen, verkligen sätter sig in i det. Jag tror att många tänker att "ja, där står en man och viftar" men det är verkligen ett hantverk som innebär full kroppskontroll och rörelsemedvetenhet. Det är som magi. Eller som ett hemligt språk som alla förstår men få kan tala. Vi i klassen har dirigerat en och en när övriga sjungit Blinka lilla Stjärna. Det här låter ganska enkelt men bara det att stå framför 19 personer som tittar på en och väntar på en angivning om när och hur de ska sjunga är lite skrämmande. Så ger man tecken och börjar slå en 4/4 takt. Klassen sjunger och man börjar lite trevande experimentera med lite crecendo och kanske något staccato. Då börjar det sjuka. Det ofattbara (om man inte dirigerat förr och kanske aldrig reflekterat över saken) att 19 personer följer en bara genom ens små små handrörelser. Det är jag som styr och genom bara en milimeterstor rörelse så kan jag få en hel klass att instinktivt förstå att "såhär ska jag sjunga nu" eller "jag ska sjunga NU". Helt otroligt faktiskt. Och ganska svårt. Men jag fick god beröm. Han sa bara att jag skulle stå lite bredare isär med fötterna.