höstlov.

Det är en bra sak med att gå i en sådan skola som jag gör. Det är att man får lov. Så det är precis det jag firar just nu. Säga vad ni vill, men jag är förtjänt av det.

Så. Hur firar man då höstlov på allra bästa sätt? Jo, man kan följa med sin kompis Sanna hem till henne i Gävle. Då kan man gå runt på stan och kolla lite i affärer, spela lite på hennes mammas flygel och sen festa lite halloween på kvällen/natten och gå ut på krogen med en gummispindel i håret.
Så kommer man hem en söndag eftermiddag precis i oktober månads sista skälvande timmar och börjar ställa om alla klockor. En timme tillbaka. Just det. Öppnar kylen. Hittar ett paket bacon som gick ut för tio dagar sen. Sniffar, tittar. Äh, va fan. Ner i pannan, ner i magen. Najs. 

För att kompensera bacon paketet (och all annan skit jag sätter i mig) så tog jag ett par kilometers promenad bort till affären, den billiga. Inhandlade råvaror till en ypperlig grönsakssoppa. Skala, skära, koka, reda, salt, peppar, persilja - Klart.

Nu ska jag snart sova. Jag har ju en så underbar säng nu förtiden att ni inte kan förstå. Fyndade en säng på blocket i nyskick med bäddmadrass, sängben och förvarningslådor i plast för hundra spänn. Men jag betalade 200 och den lilla damen utbrast Tokfia! och nöp mig i kinden och omfamnade mig. Hon sa att sängen skulle till mig, att det var menat att jag skulle ha den. Och kanske var det så, för jag sover som en prinsessa i den och längtar efter att få gå och lägga mig. Sweet!

På onsdag ska jag hem. Ses vi?

Dramaten.

Dagen igår var bra. Jag tyckte att det var en jobbig dag men det var den egentligen inte. Jag hann med en massa saker och fyllde upp min dagliga övningskvot. Så när Lotta i min klass (en fantastisk tjej från Lund som spelar fiol) ringde mig vid halv sex tiden och frågade om jag ville hänga med och se en teater på Dramaten kl 19 så kunde jag inte säga nej. Fantastiskt! Biljetterna kostar hundra spänn för en människa som jag. Och jag har aldrig varit på dramaten.

Pjäsen hette Körsbärsträdgården av Anton Tjechov. Den var bra. Mycket bra. Var helt stum när föreställningen var över. Jag har ju inte sett så mycket teater egentligen och framför allt inte på Dramatens stora scen. Jag kom på mig själv att bara sitta och njuta. Njuta utav skådespelarnas (och en dansare som var helt fantastisk) hantverk och bara uppskatta konsten utan att börja analysera allt jag såg/hörde. För så fort det spelades musik (för det var en hel del musik och dans i föreställningen) så började jag fundera på intervall, stämmor, besättning osv. Medan hantverket bakom teater och dans vet jag inget om så då kunde jag bara ta emot och låta mig sköljas över på ett mer avslappnat sätt och inte så omedvetet plikttroget analysera allt som när jag är på en konsert. Det var otroligt inspirerande att låta en annan konstform än musik få nå in och ta plats i hjärtat och skapa reflektioner i skallen. Bästa på länge!

"Jag tänker, alltså finns jag." - Descartes

Jag blev så himla glad imorse när jag kom till skolan och insåg att allt var som vanligt. Jag var som vanligt. Jag har känt mig lite nedstämd och trist de senaste dagarna och varje gång jag gör det så blir jag livrädd att det ska vara något seriöst. Att jag aldrig ska bli glad igen och att jag kommer att läggas in på mentalsjukhus och så småningom bli lobotomerad. Det är nämligen så att jag är nästan alltid glad. Är jag inte glad så är jag antingen jättearg eller jätteledsen men det är sådana känslor som försvinner lika snabbt som de kom. Därför vet jag inte hur jag ska hantera mig själv när jag hamnar i "gråzonen", när man inte tycker att det är så jävla roligt, eller varken det. Så glad blev jag när jag insåg idag att jag bara har haft två sämre dagar.

Men visst, det händer inte så mycket roligt just nu. Eller kanske att allt händer just nu. Det regnar ute jämt och är kallt, kallt. Skolan kräver sin tid, vilja och mod. Blod, svett och tårar. Många skratt också såklart, för jag har roligt och jag trivs. Men det finns en ständig ångest inom mig, att aldrig vara tillräcklig eller känna sig nöjd. Men jag jobbar på. Har kommit vidare till bok 5 i teorin och  kämpar med mina tre stycken; Bach, Hydn och Peterson-Berger. Spelar in mina lektioner, lyssnar noga noga. Sjunger, utvecklas. I mitt lilla huvud trängs en massa musikaliska tankar just nu, på gott och på ont. Samtidigt så svider det i hjärtat när jag inte känner mig tillräcklig, när jag inte kan få ta mig i uttryck.

Många känslor, många tankar.

kloka ord.

"När man talar om hur ett stycke musik ska spelas kränker man musikerns innersta väsen."

skitmåndag.

Den här måndagen har verkligen varit en dålig dag. Behöver uppmuntran och bekräftelse. Nåväl, vill inte förvandla detta till "Marias gnällblogg" där jag kan gnälla över hur pissigt jag tycker att livet kan vara ibland utan istället försöka se saker och ting positivt och skriva om roliga saker.

Så för att skriva om någonting roligt så hoppar vi tillbaka, innan denna dumma måndagen grydde. Jag tänkte berätta om min helg.

I fredags så stannade jag kvar på skolan till ungefär 19 och övade (duktig flicka) och sen åkte jag hem till den finaste Linda-Marie jag känner. Hon bor inneboende hos en kille som heter Morgan som bjöd mig och Linda-Marie på pannkakor. Det var supermumsigt! Så satt vi i köket och snackade om inget och drack te. Tittade på en film om en utav min absoluta favortikonstnärinna och kvinnliga förebild, Frida Kahlo. Dessvärre så somnade jag och såg aldrig slutet, men jag vet ändå hur det gick för henne, ty jag är påläst. Jadå!

Halva lördagen tillbringade jag degandes i L-M's säng sen åkte jag hem för att öva. Jadå, duktig flicka! Övade, gjorde mig i ordning för utgång. Fin klänning, fluffigt hår, mörka ögon och ett par stilettklackar senare så stod jag utanför dörren. Åkte till vasastan tillsammans med Sanna och var på förfest hos en trevlig tjej. Vi mötte upp Trevliga Tjejens pojkvän och hans vänner och åkte taxi till en bar på Kungsholmen. Tror jag. Hur som helst så var den här baren inte så mycket i min smak och jag började dessutom känna mig ganska berusad så jag gick där ifrån nästan med en gång. Mötte Linda-Marie vid medborgarplatsen, mycket trevligt. Hon köpte en korv till mig så att det skulle sluta snurra. Så gick vi till en bar, träffade två killar från en fest för ett par helger sen, trevligt! Satt och pratade med dem en stund tills klockan slog 2.00 och baren stängde. Då åkte vi till Fasching i stället och dansade röven av oss till soul. I min smak.

Väl hemma hos L-M så åt vi glass och sen gick vi och la oss. Då var klockan tjugo i sex på morgonen.

Kan tänka mig att den sena utekvällen i lördags och att min halsfluss från förra helgen (som jag fortfarande äter pencillin mot) kan ha något samband med att denna dagen har varit så utomordentligt sämst. Det är därför jag har sådan tur att denna här dagen faktiskt mycket snart är över och imorgon är en helt ny dag. En helt ny tisdag. Amen. 

funderingar sådär runt 22.53 och jag skulle gått och lagt mig nu.

Okej, I get it. Man kan inte alltid få som man vill eller att allt i livet ska gå som man vill men måste det innebära att inget går som man vill? Tycker det är lite för många motgångar här just nu. Lite för många saker som känns som tunga ok på mina axlar.

Bara en sådan sak som ikväll när jag skulle sätta mig ned och hade en väldigt beslutsam master plan att jag skulle göra ut 4:de boken i musikteori. Hann göra två uppgifter sen tog stiftet i pennan slut. Rota, rota, i väskan efter nya. Just det, de här stiften jag har passar inte i den här pennan och den pennan där de stiften passar har jag fördärvat genom att pressa ned ett stift inte passar. Ahhhh! Kommer genast ihåg att jag faktiskt stod på akademibokhandeln för 2 veckor sen med nya stift i handen (som passar i den pennan som fortfarande fungerar) för jag tänkte att jag skulle handla nya innan det tog slut. Vände mig och började gå mot kassan. Stannar, tittar på kön. Öppnar min hand och tittar på stiften. Nä, palla. Så jag vänder mig om igen, lägger tillbaka stiften och går.

VARFÖR ställde jag mig inte i den där dumma kön och köpte de satans stiften? Då hade kanske min Music in Practice, grade 4 varit klar nu.





Så därför lägger jag upp en bild på mig själv hur jag ser ut när jag tycker att jag bitit mig själv i arslet.

Förvånad? Nej.

Franz Schubert : Erlkönig (D328)

onsdag.

Förra veckan ville jag skriva ett inlägg här. Jag ville berätta om ett stycke musik vi pratat om i skolan samma dag. Men jag vågade inte, spänningen i musiken skrämmer skiten ur mig. Jag ville dela med mig om vad jag gjort under dagen, vad vi pratat om i min intressanta utbildning och försöka beskriva den feta känslan när musik berör en. Men bara tanken på känslan jag får av detta stycket gör att jag vill krypa ur skinnet. Vet inte om jag vill prata om de mörka, svarta, kalla som når in i mig, blärk. Det tog flera dagar innan den obehagliga känslan försvann och just då så dyker de noterna upp i samma rum som jag övar. Det förföljer mig!

Men har man sagt A får man säga B. Så här kommer det:

Detta är en lied av Franz Schubert, texten är hämtad ur Johann Wolfgang von Göthes verk "Erlkönig". Ska fösöka lägga upp musiken i samma inlägg (vet inte riktigt hur man gör) men här är den engelska översättningen för den som inte kan tyska.

Who's riding so late through night, so wild?
It is the father who's holding his child;
He's tucked the boy secure in his arm,
He holds him tight and keeps him warm.
My son, why hide you your face in fear?"
See you not, father, the Erl King near?
The Erl King in his crown and train?"
My son, 'tis but a foggy strain."
Sweet lovely child, come, go with me!
What wonderful games I'll play with thee;
Flowers, most colorful, yours to behold.
My mother for you has garments of gold."

My father, my father, and can you not hear
What Erl King is promising into my ear?"
Be calm, stay calm, o child of mine;
The wind through dried leaves is rustling so fine."

Wouldst thou, fine lad, go forth with me?
My daughters should royally wait upon thee;
My daughters conduct each night their song fest
To swing and to dance and to sing thee to rest."
My Father, my father, and can you not see
Erl King's daughters, there by the tree?"
My son, my son, I see it clear;
The ancient willows so grey do appear." 

I love thee, I'm aroused  by thy beautiful form;
And be thou not willing, I'll take thee by storm."
My father, my father, he's clutching my arm!
Erl King has done me a painful harm!"
The father shudders and onward presses;
The gasping child in his arms he caresses;
He reaches the courtyard, and barely inside,
He holds in his arms the child who has died.

fjärde oktober nittonhundranittiofyra.

Ja, ingen kunde väl missa att det var kanelbullensdag igår. Kanske bara nästa lika självklart är ju att det oxå råkar vara så att 4:de oktober inte bara är till en bulles ära utan även min födelsedag.

Den fjärde oktober 1994 vaknade jag av ljuden av en smygande familj. Mamma smög i köket, lite skrammel där, lite prassel där. Knak, knak i trappan av trötta bröder som kommer ned en våning. Jag låg där med stängda ögon och bara lyssnade. Äntligen var dagen kommen, min födelsedag. Pirret i magen blev bara starkare när smygande steg kom i hallen. Snart är dom utanför min dörr, snart öppnar dom, snart ställer de sig på led, snart börjar de sjunga. "Ja, må hon leva ja, må hon leva.." I stor iver vänder jag mig om i sängen och låtsas vakna, låtsas överraskad, låtsas oberörd. Ser på min trötta familj. Björn har redan krupit upp i min säng innan sången är över och pappa står och håller världens största polkagrisklubba i handen. Den är till mig. Jag minns inte de andra paketen men jag minns polkagrisklubban, jag ser den framför mig nu, så verklig som om jag kunde nå den om jag sträckte mig. Inte bara att det var världens största polkagrisklubba (säkert i storlek som mitt då varande 6års huvud) utan det bästa - på baksidan fanns det en cd-skiva fasttejpad. En silvergrå skiva med 4 blonda pojkar på utsidan. Jag kunde inte tro att det var sant, jag kunde inte i mitt sex år gamla liv greppa denna lycka. Min första egna cd-skiva, med Arvingarna och deras dunderhit Eloise höll jag mellan mina små händer.

Pappa spelade över skivan till kassett så jag kunde lyssna på min egna lilla röda kassettbandspelare. Och det gjorde jag. Varje dag, varje kväll. På högsta volym med högtalaren tryckt mot örat. Fast så fick jag inte lyssna sa mamma så det gjorde jag bara sent på kvällen när jag gått och lagt mig. Kunde varje ord i Eloise och hittade på egna svengelska ord i de engelska låtarna. Kan fortfarnde varje ord.

Senare på kvällen den dagen kom pappa hem sent från jobbet. Vi andra hade redan ätit middag och tårta. Jag satt på mattan i vardagsrummet när pappa kom. Han hade ett stort paket med sig. Sen minns jag inte något. Antar att euforin som följde har slagit ut minnet, att jag inte hade en tillräckligt utvecklad hjärna för att kunna hantera lyckan. Minnet är svart fram tills bilden av att jag och pappa håller på att sätta ihop den rosa hissen som skulle vara inne i Barbie-huset. Ett rosa två vånings Barbiehus med en hiss inuti. Och Arvingarna på en och samma dag, kan ni förstå?