kloka ord.

För ett par veckor sen var jag på KTH för lunchkonsert men operahögskolans första års elever. Det snöade utav fasen ute och det var svårt att hitta där inne på campusområdet så vi kom lite sent. Men det sjöng verkligen jättebra och det var som vanligt inspirerande. Men det som jag minns starkast är att högt uppe på väggen, nästan vid taket, så hängde en jättelik tavla där det stod:

"Livet är inte bara en lek utan en dans på rosor också."



En tanke slog mig ikväll. Det finns olika sorters människor. Det finns män och kvinnor, eller kvinnor och män om man så vill. Kvinnan är en speciell varelse, en varelse jag vet mer om än om mannen. Därför ska jag hålla mig till det i detta inlägget.

Det var inte detta uppenbara som slog mig i kväll. Nej, mina tankar gick så här, på ett ungefär.

Jag, som så många andra tjejer jag känner (och inte känner), vill jag påstå är sådana där duktiga flickor. Vi är ambitiösa, smarta, vackra, har humor och charm, allmänbildning och ett driv. Vi har gått igenom skolan och gjort våra läxor, skrivit prov och uppsatser, full närvaro på gympan trots att man hatar att spela fotboll/basket/handboll/volleyboll/innebandy/svansleken/spökboll/brännboll. Vi har gått ut gymnasiet med fullständiga, till och med toppbetyg, med framtidsdrömmar och förhoppningar. Vi inser att livet inte alltid är så lätt eller blir som man tänkt sig alla gånger men vi tar oss igenom det för vi ger aldrig upp. Vi tar oss framåt, sakta men säkert finner vi vår väg. Men fortfarande tar vi inte för oss. Vi tar inte plats vi förtjänar och får därför ingen plats.

Jag vet inte, kanske är det någon slags bitterhet som tar vid där mina svar inte räcker. Men det här med killar alltså. De stygga elaka pojkarna som alltid dragit oss i flätorna, kallat oss dumma saker, tjuvkikat på våra svar över axeln. De som svarat utan att räcka upp handen, de som vi har tvingats att sitta brevid eftersom de måste ha en snäll och skötsam flicka jämte som lugnar ner dem, föregår med gott exempel. DE killarna har fan alltid kört över oss. Varje dag, i så många år, under hela vår uppväxt. Vi är fostrade av skolan, samhället, att det ska vara så och vi har aldrig heller protesterat tillräckligt högt. Och tro fan det, de stygga pojkarna skriker ännu högre, tar alltid mer plats.

Så vad får vi för vårt slit då? Jo, ut i en vuxenvärld där att ska vara så jämställt. Fuck heller. Män, män, män överallt. Och dessa ska ge oss plats? De gjorde inte det i skolan och chansen att de skulle göra det nu är inte särskilt stor. Inte med tanke på alla årtusende av historia och samhällen där män alltid har enväldigt tagit plats.

Jaha? undrar ni, det här är ju knappast en nyhet. Nej det är det inte. Men tanken som slog mig idag när jag satt och klinkade troget på pianot - När ska vi snälla, duktiga flickor få ta plats? När ska vi få plocka ut vinsten efter allt vårt slit? Kommer jag, som är djupt skadad av Duktig-flickasyndromet, någonsin få komma fram eller kommer jag för alltid att stå i skuggan av de stygga pojkarna?




(ehh, ja, jag har generaliserat i detta inlägget. Om det stör någon så kan man trycka in "jag" istället för alla "vi")

jagad.

Att ha lov gör att man får tid att tänka lite. Gå runt här hemma och fundera på saker. Se mig själv i ett nytt ljus. Det är nyttigt. Eller gör det bara för jävla ont? Knack, knack - vem är du där inne? eller vem tror du att du är? eller vem vill du vara? Vad är du egentligen? Halloj!

Har inte kommit till insikt med så särsklit mycket av det där. Däremot kan jag konstatera följade punkter.
Jag måste:

• Bli mer ekonomisk. Alltså - det är SLUT med fikor, dyrt kaffe, eftermiddags-jag-är-seg-och-det-är-lite-synd-om-mig-och-jag-har-faktiskt-gjort-mig-förtjänt-utav-det-här-choklad.
• Sluta dricka i onödan. Ja, det kan man faktiskt. Man måste inte festa två gånger i veckan.
• Börja promenera och motionera. Jag tycker faktiskt om det, men det är lätt att glömma när det blåser och duggregnar och är lite kallt och man är trött och chokladsugen.

Ja, listan kan göras lång såklart men detta har börjat gälla nu. NU.

Imorgon åker jag hem. Just nu känns det sådär. Jag inser att jag måste packa då. Detta är det näst tråkigaste jag vet. Packa upp är det tråkigaste jag vet. Blä. Därför tar det emot. Nåväl.

Snart ska jag iväg på opera. Verdis Rigoletto närmare bestämt.

höstlov.

Det är en bra sak med att gå i en sådan skola som jag gör. Det är att man får lov. Så det är precis det jag firar just nu. Säga vad ni vill, men jag är förtjänt av det.

Så. Hur firar man då höstlov på allra bästa sätt? Jo, man kan följa med sin kompis Sanna hem till henne i Gävle. Då kan man gå runt på stan och kolla lite i affärer, spela lite på hennes mammas flygel och sen festa lite halloween på kvällen/natten och gå ut på krogen med en gummispindel i håret.
Så kommer man hem en söndag eftermiddag precis i oktober månads sista skälvande timmar och börjar ställa om alla klockor. En timme tillbaka. Just det. Öppnar kylen. Hittar ett paket bacon som gick ut för tio dagar sen. Sniffar, tittar. Äh, va fan. Ner i pannan, ner i magen. Najs. 

För att kompensera bacon paketet (och all annan skit jag sätter i mig) så tog jag ett par kilometers promenad bort till affären, den billiga. Inhandlade råvaror till en ypperlig grönsakssoppa. Skala, skära, koka, reda, salt, peppar, persilja - Klart.

Nu ska jag snart sova. Jag har ju en så underbar säng nu förtiden att ni inte kan förstå. Fyndade en säng på blocket i nyskick med bäddmadrass, sängben och förvarningslådor i plast för hundra spänn. Men jag betalade 200 och den lilla damen utbrast Tokfia! och nöp mig i kinden och omfamnade mig. Hon sa att sängen skulle till mig, att det var menat att jag skulle ha den. Och kanske var det så, för jag sover som en prinsessa i den och längtar efter att få gå och lägga mig. Sweet!

På onsdag ska jag hem. Ses vi?

Dramaten.

Dagen igår var bra. Jag tyckte att det var en jobbig dag men det var den egentligen inte. Jag hann med en massa saker och fyllde upp min dagliga övningskvot. Så när Lotta i min klass (en fantastisk tjej från Lund som spelar fiol) ringde mig vid halv sex tiden och frågade om jag ville hänga med och se en teater på Dramaten kl 19 så kunde jag inte säga nej. Fantastiskt! Biljetterna kostar hundra spänn för en människa som jag. Och jag har aldrig varit på dramaten.

Pjäsen hette Körsbärsträdgården av Anton Tjechov. Den var bra. Mycket bra. Var helt stum när föreställningen var över. Jag har ju inte sett så mycket teater egentligen och framför allt inte på Dramatens stora scen. Jag kom på mig själv att bara sitta och njuta. Njuta utav skådespelarnas (och en dansare som var helt fantastisk) hantverk och bara uppskatta konsten utan att börja analysera allt jag såg/hörde. För så fort det spelades musik (för det var en hel del musik och dans i föreställningen) så började jag fundera på intervall, stämmor, besättning osv. Medan hantverket bakom teater och dans vet jag inget om så då kunde jag bara ta emot och låta mig sköljas över på ett mer avslappnat sätt och inte så omedvetet plikttroget analysera allt som när jag är på en konsert. Det var otroligt inspirerande att låta en annan konstform än musik få nå in och ta plats i hjärtat och skapa reflektioner i skallen. Bästa på länge!

"Jag tänker, alltså finns jag." - Descartes

Jag blev så himla glad imorse när jag kom till skolan och insåg att allt var som vanligt. Jag var som vanligt. Jag har känt mig lite nedstämd och trist de senaste dagarna och varje gång jag gör det så blir jag livrädd att det ska vara något seriöst. Att jag aldrig ska bli glad igen och att jag kommer att läggas in på mentalsjukhus och så småningom bli lobotomerad. Det är nämligen så att jag är nästan alltid glad. Är jag inte glad så är jag antingen jättearg eller jätteledsen men det är sådana känslor som försvinner lika snabbt som de kom. Därför vet jag inte hur jag ska hantera mig själv när jag hamnar i "gråzonen", när man inte tycker att det är så jävla roligt, eller varken det. Så glad blev jag när jag insåg idag att jag bara har haft två sämre dagar.

Men visst, det händer inte så mycket roligt just nu. Eller kanske att allt händer just nu. Det regnar ute jämt och är kallt, kallt. Skolan kräver sin tid, vilja och mod. Blod, svett och tårar. Många skratt också såklart, för jag har roligt och jag trivs. Men det finns en ständig ångest inom mig, att aldrig vara tillräcklig eller känna sig nöjd. Men jag jobbar på. Har kommit vidare till bok 5 i teorin och  kämpar med mina tre stycken; Bach, Hydn och Peterson-Berger. Spelar in mina lektioner, lyssnar noga noga. Sjunger, utvecklas. I mitt lilla huvud trängs en massa musikaliska tankar just nu, på gott och på ont. Samtidigt så svider det i hjärtat när jag inte känner mig tillräcklig, när jag inte kan få ta mig i uttryck.

Många känslor, många tankar.

kloka ord.

"När man talar om hur ett stycke musik ska spelas kränker man musikerns innersta väsen."

skitmåndag.

Den här måndagen har verkligen varit en dålig dag. Behöver uppmuntran och bekräftelse. Nåväl, vill inte förvandla detta till "Marias gnällblogg" där jag kan gnälla över hur pissigt jag tycker att livet kan vara ibland utan istället försöka se saker och ting positivt och skriva om roliga saker.

Så för att skriva om någonting roligt så hoppar vi tillbaka, innan denna dumma måndagen grydde. Jag tänkte berätta om min helg.

I fredags så stannade jag kvar på skolan till ungefär 19 och övade (duktig flicka) och sen åkte jag hem till den finaste Linda-Marie jag känner. Hon bor inneboende hos en kille som heter Morgan som bjöd mig och Linda-Marie på pannkakor. Det var supermumsigt! Så satt vi i köket och snackade om inget och drack te. Tittade på en film om en utav min absoluta favortikonstnärinna och kvinnliga förebild, Frida Kahlo. Dessvärre så somnade jag och såg aldrig slutet, men jag vet ändå hur det gick för henne, ty jag är påläst. Jadå!

Halva lördagen tillbringade jag degandes i L-M's säng sen åkte jag hem för att öva. Jadå, duktig flicka! Övade, gjorde mig i ordning för utgång. Fin klänning, fluffigt hår, mörka ögon och ett par stilettklackar senare så stod jag utanför dörren. Åkte till vasastan tillsammans med Sanna och var på förfest hos en trevlig tjej. Vi mötte upp Trevliga Tjejens pojkvän och hans vänner och åkte taxi till en bar på Kungsholmen. Tror jag. Hur som helst så var den här baren inte så mycket i min smak och jag började dessutom känna mig ganska berusad så jag gick där ifrån nästan med en gång. Mötte Linda-Marie vid medborgarplatsen, mycket trevligt. Hon köpte en korv till mig så att det skulle sluta snurra. Så gick vi till en bar, träffade två killar från en fest för ett par helger sen, trevligt! Satt och pratade med dem en stund tills klockan slog 2.00 och baren stängde. Då åkte vi till Fasching i stället och dansade röven av oss till soul. I min smak.

Väl hemma hos L-M så åt vi glass och sen gick vi och la oss. Då var klockan tjugo i sex på morgonen.

Kan tänka mig att den sena utekvällen i lördags och att min halsfluss från förra helgen (som jag fortfarande äter pencillin mot) kan ha något samband med att denna dagen har varit så utomordentligt sämst. Det är därför jag har sådan tur att denna här dagen faktiskt mycket snart är över och imorgon är en helt ny dag. En helt ny tisdag. Amen. 

funderingar sådär runt 22.53 och jag skulle gått och lagt mig nu.

Okej, I get it. Man kan inte alltid få som man vill eller att allt i livet ska gå som man vill men måste det innebära att inget går som man vill? Tycker det är lite för många motgångar här just nu. Lite för många saker som känns som tunga ok på mina axlar.

Bara en sådan sak som ikväll när jag skulle sätta mig ned och hade en väldigt beslutsam master plan att jag skulle göra ut 4:de boken i musikteori. Hann göra två uppgifter sen tog stiftet i pennan slut. Rota, rota, i väskan efter nya. Just det, de här stiften jag har passar inte i den här pennan och den pennan där de stiften passar har jag fördärvat genom att pressa ned ett stift inte passar. Ahhhh! Kommer genast ihåg att jag faktiskt stod på akademibokhandeln för 2 veckor sen med nya stift i handen (som passar i den pennan som fortfarande fungerar) för jag tänkte att jag skulle handla nya innan det tog slut. Vände mig och började gå mot kassan. Stannar, tittar på kön. Öppnar min hand och tittar på stiften. Nä, palla. Så jag vänder mig om igen, lägger tillbaka stiften och går.

VARFÖR ställde jag mig inte i den där dumma kön och köpte de satans stiften? Då hade kanske min Music in Practice, grade 4 varit klar nu.





Så därför lägger jag upp en bild på mig själv hur jag ser ut när jag tycker att jag bitit mig själv i arslet.

Förvånad? Nej.

Franz Schubert : Erlkönig (D328)

onsdag.

Förra veckan ville jag skriva ett inlägg här. Jag ville berätta om ett stycke musik vi pratat om i skolan samma dag. Men jag vågade inte, spänningen i musiken skrämmer skiten ur mig. Jag ville dela med mig om vad jag gjort under dagen, vad vi pratat om i min intressanta utbildning och försöka beskriva den feta känslan när musik berör en. Men bara tanken på känslan jag får av detta stycket gör att jag vill krypa ur skinnet. Vet inte om jag vill prata om de mörka, svarta, kalla som når in i mig, blärk. Det tog flera dagar innan den obehagliga känslan försvann och just då så dyker de noterna upp i samma rum som jag övar. Det förföljer mig!

Men har man sagt A får man säga B. Så här kommer det:

Detta är en lied av Franz Schubert, texten är hämtad ur Johann Wolfgang von Göthes verk "Erlkönig". Ska fösöka lägga upp musiken i samma inlägg (vet inte riktigt hur man gör) men här är den engelska översättningen för den som inte kan tyska.

Who's riding so late through night, so wild?
It is the father who's holding his child;
He's tucked the boy secure in his arm,
He holds him tight and keeps him warm.
My son, why hide you your face in fear?"
See you not, father, the Erl King near?
The Erl King in his crown and train?"
My son, 'tis but a foggy strain."
Sweet lovely child, come, go with me!
What wonderful games I'll play with thee;
Flowers, most colorful, yours to behold.
My mother for you has garments of gold."

My father, my father, and can you not hear
What Erl King is promising into my ear?"
Be calm, stay calm, o child of mine;
The wind through dried leaves is rustling so fine."

Wouldst thou, fine lad, go forth with me?
My daughters should royally wait upon thee;
My daughters conduct each night their song fest
To swing and to dance and to sing thee to rest."
My Father, my father, and can you not see
Erl King's daughters, there by the tree?"
My son, my son, I see it clear;
The ancient willows so grey do appear." 

I love thee, I'm aroused  by thy beautiful form;
And be thou not willing, I'll take thee by storm."
My father, my father, he's clutching my arm!
Erl King has done me a painful harm!"
The father shudders and onward presses;
The gasping child in his arms he caresses;
He reaches the courtyard, and barely inside,
He holds in his arms the child who has died.

fjärde oktober nittonhundranittiofyra.

Ja, ingen kunde väl missa att det var kanelbullensdag igår. Kanske bara nästa lika självklart är ju att det oxå råkar vara så att 4:de oktober inte bara är till en bulles ära utan även min födelsedag.

Den fjärde oktober 1994 vaknade jag av ljuden av en smygande familj. Mamma smög i köket, lite skrammel där, lite prassel där. Knak, knak i trappan av trötta bröder som kommer ned en våning. Jag låg där med stängda ögon och bara lyssnade. Äntligen var dagen kommen, min födelsedag. Pirret i magen blev bara starkare när smygande steg kom i hallen. Snart är dom utanför min dörr, snart öppnar dom, snart ställer de sig på led, snart börjar de sjunga. "Ja, må hon leva ja, må hon leva.." I stor iver vänder jag mig om i sängen och låtsas vakna, låtsas överraskad, låtsas oberörd. Ser på min trötta familj. Björn har redan krupit upp i min säng innan sången är över och pappa står och håller världens största polkagrisklubba i handen. Den är till mig. Jag minns inte de andra paketen men jag minns polkagrisklubban, jag ser den framför mig nu, så verklig som om jag kunde nå den om jag sträckte mig. Inte bara att det var världens största polkagrisklubba (säkert i storlek som mitt då varande 6års huvud) utan det bästa - på baksidan fanns det en cd-skiva fasttejpad. En silvergrå skiva med 4 blonda pojkar på utsidan. Jag kunde inte tro att det var sant, jag kunde inte i mitt sex år gamla liv greppa denna lycka. Min första egna cd-skiva, med Arvingarna och deras dunderhit Eloise höll jag mellan mina små händer.

Pappa spelade över skivan till kassett så jag kunde lyssna på min egna lilla röda kassettbandspelare. Och det gjorde jag. Varje dag, varje kväll. På högsta volym med högtalaren tryckt mot örat. Fast så fick jag inte lyssna sa mamma så det gjorde jag bara sent på kvällen när jag gått och lagt mig. Kunde varje ord i Eloise och hittade på egna svengelska ord i de engelska låtarna. Kan fortfarnde varje ord.

Senare på kvällen den dagen kom pappa hem sent från jobbet. Vi andra hade redan ätit middag och tårta. Jag satt på mattan i vardagsrummet när pappa kom. Han hade ett stort paket med sig. Sen minns jag inte något. Antar att euforin som följde har slagit ut minnet, att jag inte hade en tillräckligt utvecklad hjärna för att kunna hantera lyckan. Minnet är svart fram tills bilden av att jag och pappa håller på att sätta ihop den rosa hissen som skulle vara inne i Barbie-huset. Ett rosa två vånings Barbiehus med en hiss inuti. Och Arvingarna på en och samma dag, kan ni förstå?    

berg och dalbana.

Idag när jag vaknade, senare än vad jag hade tänkt, så kändes det sådär. Det gör det mer eller mindre alla dagar men idag var det speciellt. Jag ignorerade detta och åkte till skolan. Gehör stod det på schemat. Ett sådant har jag, sägs det. Men det är konstigt. Jag hör men kan inte skriva. Det ger mig viss förståelse om hur det är att vara i ett annat land där människor talar ett språk som jag inte kan uttrycka mig till fullo i, i tal och skrift. Det talar lite grand för världen jag lever i just nu. Ett nytt språk, nya ansikten, ny miljö, nya mål.  Vart finner jag mig själv i allt det här?
Vet inte.

Jag berättar och förklarar för mig själv VARJE dag att jag har blivit VALD att gå här, göra denna utbildningen. Att jag har visat att jag är tillräckligt bra för detta och att jag inte hade varit här nu om det inte vore för att skolan ville ha MIG. Det kanske låter skrytsamt men det är faktum. Jag har lite svårt att inse och placera mig själv i allt det här. Men helt plötsligt så går jag upp tidigt tidigt för att öva öva öva och plugga teori, gehör. Idag har jag övat i 3 timmar + lite tillsammans med Sanna (som spelar viola, vi ska spela nått ihop så småningom) och pluggat musikteori i ca 2 timmar. Ändå är jag inte nöjd!

Nu har jag gått en månad på denna utbildningen och jag älskar och hatar det på en och samma gång. Jag har anpassat mig snabbt till detta, allt vad gäller övning och livet som musikstuderande. Det stora MEN:et kommer till mig själv. Jag är svag inför mig själv och jag är väl medveten om det. Jag vet att dét enda som kan sätta stopp för mig nu är mig själv. Det är oerhört frustrearnde eftersom jag spelar en gaaanska så stor roll i mitt egna liv. Kan man säga.

Men kvällen har gått till ungeför såhär:
Jag övade fram till halv sju ungefär, sen gick jag på stan en liten stund. Köpte inget - duktig flicka! Sen gick jag och Joel och smaskade sushi och pratade om allt möjligt. Efter det så träffade jag Sanna och en killkomis till henne och drack vin vid medborgaplatsen. På bussen hem träffade jag Jonas (min roomie) och vi hade följe hem. Nu sitter jag i pyjamas redo för att krypa ned och sussa. Imorgon ska det bli en bättre dag, inga negativa tankar eller otillit på mig själv. Imorgon har jag pianolektion och ska börja spela Hydn eller Bach. Världens bästa Linda-Marie flyttar hit imorgon!
God natt!

you are young and life is long and there is time to kill today.

Jag dödar tid. Inte bara just nu utan hela tiden. Som en pågående utrotning av någonting evigt. 

Lillördag.

Varje onsdag mellan klockan halv tio och halv tolv har jag dirigering på schemat. Spännande? Ja, ni anar inte.
Mannen som undervisar oss i denna vetenskap har ett gulligt dubbelnamn och är ett riktigt original. Han är en medelålders man, gammal militärmusiker, har en tvillingbror och en i klassen påstod att han är homosexuell. Det är mycket möjligt. Framförallt så pratar han jättemycket, till och med på inandning, och är väldigt rolig. Han kan stå och vifta med armarna (dirigera), tala om hur vi ska föra handlederna och helt plötsligt så har han även berättat hur mycket han gillar kavring och att han blir trött när han hör sjönytt på radio eftersom det var det som sändes på radio kl 16.00 då det var siesta för han och hans bror när han var liten och bodde på landet.

Hur som helst så tror jag inte riktigt att man som utomstående kan förstå det här med dirigering om man inte verkligen, verkligen sätter sig in i det. Jag tror att många tänker att "ja, där står en man och viftar" men det är verkligen ett hantverk som innebär full kroppskontroll och rörelsemedvetenhet. Det är som magi. Eller som ett hemligt språk som alla förstår men få kan tala. Vi i klassen har dirigerat en och en när övriga sjungit Blinka lilla Stjärna. Det här låter ganska enkelt men bara det att stå framför 19 personer som tittar på en och väntar på en angivning om när och hur de ska sjunga är lite skrämmande. Så ger man tecken och börjar slå en 4/4 takt. Klassen sjunger och man börjar lite trevande experimentera med lite crecendo och kanske något staccato. Då börjar det sjuka. Det ofattbara (om man inte dirigerat förr och kanske aldrig reflekterat över saken) att 19 personer följer en bara genom ens små små handrörelser. Det är jag som styr och genom bara en milimeterstor rörelse så kan jag få en hel klass att instinktivt förstå att "såhär ska jag sjunga nu" eller "jag ska sjunga NU". Helt otroligt faktiskt. Och ganska svårt. Men jag fick god beröm. Han sa bara att jag skulle stå lite bredare isär med fötterna.

Kändisspotting.

Det bor många människor i  Stockholm. Det märker man till exempel när man ska byta tunnelbana i Slussen klockan 8 på morgonen. Massa massa människor med trötta morgonhumör som trängs, trängs och trängs. Alla ser likadana ut. Alla unga tjejer ser ut på ett visst sätt. Män i sisådär 35 årsåldern ser ut på ett sätt och unga mammor ser ut på ett sätt. Samma skor, samma jackor, samma frisyrer. Såklart med få undantag. Men så händer det att man ser ett bekant ansikte. En person som man först tror man känner men vid ett andra ögonkast ser lite overkligt okänt bekant ut. Det är konstigt när man ser en kändis. Man har aldrig sett det personen någon gång men ändå så bekant. Som en fantasifigur nästan.

Några bekanta ansikten jag stött ihop med:

• Emma Wiklund, (supermodell mm) i Vasastan gåendes över gatan under ett paraply. Jag var påväg till skolan. Hon är sjukt vacker.
• Sandra Beijer, (kanske är okänd för många men hon driver min absoluta favoritblogg och är en himmelskt fin person.) i Vasastan (igen, samma gata till och med) gåendes antagligen från t-banan och hem från jobbet. Jag gick med Sanna och Joel ifrån min klass från ett sushiställe. Hon är fantastisk. Ser ut lite som en seriefigur. Sådär på låtsas, åhh!
• Hamadi Kehmiri, (skådespelare, spelar i Josef Fares senaste film Farsan) på Fasching i lördags. Stod och dansade för sig själv och verklade lycklig.
• Hon som spelar Mimmi (ni vet Mimmi & Reine ifrån Tre kronor som sen gjorde en spin off film där de drog till fjällen) på T-centralen i typ fredags eller lördags. Jag var på väg till Elin som jobbar på Stockhome i  Sergelgången.
• Vet inte om det här räknas som kändis men Sandra (som jag nämnde ovan) har en pojkvän, Ludde. Han såg jag idag vid t-banan på odenplan. Han är så sjukt snygg. Fast det kanske man inte får tycka om andras pojkvänner..
• Eric Gadd, utanför Statens Musikbibliotek i (guess what?) Vasastan. Han gick ut genom dörren och raka vägen in i en taxi precis som en "riktig" kändis precis när Sanna och jag var påväg in.
• Alice Bah Kunhke, jag höll upp dörren åt henne påväg ut ifrån t-baneuppgången vid Odenplan en morgon.

söndag.

Hm. Har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska skriva om i denna bloggen men jag berättar gärna om min lördag så länge. Den var kul.

Igår kväll vid 18-tiden så åkte jag hem till Elin för att äta middag. Vi lagade pasta med massa godsaker i och drack vin. Så kom bästaste Mimmi dit lagom tills kladdkakan var färdig. Vi satt och snackade ett tag, dansade lite och sminkade oss. Sen drog vi ut.

Men vart drar man när klockan är över ett på natten och vi är iklädda gummistövlar? Knappast till stureplan i alla fall. Så just denna fråga ställde vi till en tjej som stod och rökte i ett gathörn. Hon svarade; Gå till Fasching, där är det soulkväll och gummistövlarnas place to be. 
Said and done. Och vi dansade. Fantastiskt. 60,70-tals soul och ju senare det blev ju mer disco a la 70-tal blev det. Jag dansade och drömde mig bort till svunna tider..
Huvudet låg på kudden strax efter 5 på morgonen.

Så blev det söndag, denna lata, ångestfyllda dag, Alltid samma sak alltså. Hela veckan skjuter man upp saker för att sedan göra allt på en dag. Den dagen som man förmodligen är bakfull dessutom. Tvätta, städa, handla, plugga, öva, träna.

Vad gäller övningen har jag lite oflyt just nu. Lite kul faktiskt. Jag vet inte riktigt vad som har hänt men jag har domnat av lite i mitt högra ringfinger sen jag bar tunga kassar (systemet, haha) i fredags. Inte kul. Och igår när jag skar champingjoner hos Elins så skar jag även bort en liten del av mitt vänstra ringfinger. Inte kul. Kommer bli gött på pianolektionen imorn, som vanligt.

Sist men inte minst så är det riksdagsval idag. Jag röstade igår och efter en liten inre diskussion så struntade jag till sist i allt och gick bara på magkänslan. Och den känns bra. Nu kan vi bara hoppas. Hoppas på en ljusare framtid och det utan SD i vår riksdag. Hoppas, hoppas..

Oj.

Jag har skaffat en blogg. Trodde inte att det skulle ske något sånt i mitt liv. Som om inte facebook vore nog lixom.
Men nu finns den. Som ett nyfött barn.
Ta-da!